Ja nu har jag inte skrivit något här på ett tag.. Detta mest på grund av de tentor som har varit senaste veckan... Detta kombinerat med lathet är en väldigt stor faktor i att ingenting har producerats här. Men men ingen som lider utav detta då det inte är någon världsomväldigande händelse att det kommer upp ett nytt inlägg, inte så vitt jag vet i alla fall :P

Hur som haver så är det bara till och hålla tummarna nu att det gick bra, absolut inte ork att göra om någon av dem då en var jobbig och den andra rent utav skittråkig... Ser dock fram emot att börja paradigms till veckan så man åter igen får studera under Hughes, underbar professor det där :)

Det är ungefär så jag känner mig just nu i alla fall... Ja hur som haver lite bakgrunds information för den intresserade; Ett tag sen, typ ett halvår sen, så ströp en nära vän kontakten helt med mig. Av helt korrekta anledningarna egentligen. Hur som helst nu ett halvår senare så får man en ny friend inivte, samma dag som hon då byter sin relationsstatus... Bara skriker att "nu har jag mitt på det torra så det spelar ingen roll vad du gjort eller vad du egentligen vill så är det så här det är"... Visst jag förtjänade det de vet jag men vad förtjänar jag egentligen? 

Får man verkligen vara lycklig? Finns det en äkta, riktig sån här glorifierad happiness? 

Väldigt skrämmande timing på det här då jag började drömma om henne för några nätter sen, se föregående inlägg, och nu det här... Men men man ska väl inte klaga för nu kanske man åter igen kan prata med den enda personen som någonsin har förstått sig på mig... 

Efter mycket om och men, samt lite tjat ifrån diverse fronter, så har jag gett mig in i det här träsket... Kanske lite sent påkommet men som sagt bättre sent än aldrig. 

Troligen kommer jag vara väldigt dålig på att hålla den här uppdaterad så det får bli ett långt första inlägg, sen så var föreläsningen sjukt tråkig just nu.

Så varför har jag äntligen/slutligen bestämt mig för att vara mainstream och skapa något som alla andra har? Gemenskap? Skulle inte tro det... Uppmärksamhet? Ifrån massa randomfolk, inte det heller... Ja ska jag vara helt ärlig så vet jag faktiskt inte. 

Satt och såg på någon trailer/film (kommer inte ihåg vilken) där en kommentar var att varje person/man/kille i grund och botten drömmer om att vara starkast. Låter som en väldigt kliché men efter lite funderande så bröts problemet ner till några små frågor;

Vad är att vara 'starkast'?

Pratar vi om fysik styrka här?

Styrkan att ställa upp för någon när man inte har något att vinna på det? 

Styrka att inse att man har gjort fel, inte små fel utan stora saker som faktiskt har haft inflytande på sitt/andras liv. 

Massa frågor men om man tar ett exempel som att ha en vän, som kanske inte står en så nära längre, som behöver medicinsk hjälp men har inte råd med den. Är det då styrka att hjälpa till med detta med ekonomiska medel om man kan undvara dessa? Helt utan baktankar utan bara som tanke att man vill ställa upp och hjälpa. 

Barnsliga tankar att vara självuppoffrande gent emot någon annan, knight in shiny armor ungefär, men ibland kan man verkligen inte rå för att få sådanna...