Jaha då var det nyår då, igen... Känns som det bara var i förrgår som jag var på nyårsfest senast hos syrran, ja det är där jag ska vara i år igen, med mat, gott sällskap och dricka i överflöd. Mer överflöd för somliga än andra. Så är det här med att tiden går så fort ett tecken på att man börjar bli gammal? Ja jag börjar få lite åldersnåjja även fast jag bara är 25... Eller är det så bara ens? Är jag gammal utan att insett det ens? 

Tänkte en liten snabbis på det nu när jag var hemma om man skulle testa och dra ut som man gjorde förr när man faktiskt bodde hemma, men frågan är då skulle man då bli den där som man då tyckte var den tragiska gamlingen som trodde han/hon fortfarande var 18? 

En väldigt närliggande fråga är ju då givetvis "vad har jag uppnått på mina år?" så har jag det så bra som jag tror? Eller rättare sagt har jag det bättre än vad jag tror... Visst jag har ju lyckats bli klar med min Chalmers utbildning, fick svar på sista tentan strax innan jul, så gott som i alla fall; bara exjobbet kvar men det håller vi ju på med. Men på alla andra plan har jag lyckats med så mycket då egentligen? 

Nu tar jag och skiter i det här och lyssnar på lite mer hårdrock.. godnatt och gott nytt år. 

Ja det var riktigt länge sedan jag skrev här nu, mest för att jag inte kommit och tänka på att jag faktiskt har en blogg... Men vad ska man göra, om man inte ens kommer ihåg den så har man väl inte ett direkt sug över att skriva i den. Sedan inte så att jag är en kändis så att man har hundratals som följer en, är det ens någon som gör det? Troligen inte...

Ja då en liten status uppdatering då: Sommaren är här (ifall någon levt under jord sista två månaderna) och ja medans alla man känner sliter på sitt sommarjobb så sitter jag hemma arbetslös. Inte så farligt som man kan tro, första gången sedan jag gick i sexan, men när det enda vettiga man har att göra är att plugga omtentor samt se till att katterna inte har ihjäl varandra... Blir lite långtråkigt i längden... 

Så mellan att försöka plugga omtentor och leta efter exjobb så slöas det på tok för mycket. Borde faktiskt få tummen ur och börja träna, bättre än inget men ja... Inte fan orkar man med det.

Pratade med en kompis nu ikväll också, diskuterade ifall vi skulle ta tillfället i akt och dra på bio, men vågar vi verkligen göra det? Hur som have så kom vi fram till det att våra liv är nog lika miserabla... 

Ja nu har jag inte skrivit något här på ett tag.. Detta mest på grund av de tentor som har varit senaste veckan... Detta kombinerat med lathet är en väldigt stor faktor i att ingenting har producerats här. Men men ingen som lider utav detta då det inte är någon världsomväldigande händelse att det kommer upp ett nytt inlägg, inte så vitt jag vet i alla fall :P

Hur som haver så är det bara till och hålla tummarna nu att det gick bra, absolut inte ork att göra om någon av dem då en var jobbig och den andra rent utav skittråkig... Ser dock fram emot att börja paradigms till veckan så man åter igen får studera under Hughes, underbar professor det där :)

Det är ungefär så jag känner mig just nu i alla fall... Ja hur som haver lite bakgrunds information för den intresserade; Ett tag sen, typ ett halvår sen, så ströp en nära vän kontakten helt med mig. Av helt korrekta anledningarna egentligen. Hur som helst nu ett halvår senare så får man en ny friend inivte, samma dag som hon då byter sin relationsstatus... Bara skriker att "nu har jag mitt på det torra så det spelar ingen roll vad du gjort eller vad du egentligen vill så är det så här det är"... Visst jag förtjänade det de vet jag men vad förtjänar jag egentligen? 

Får man verkligen vara lycklig? Finns det en äkta, riktig sån här glorifierad happiness? 

Väldigt skrämmande timing på det här då jag började drömma om henne för några nätter sen, se föregående inlägg, och nu det här... Men men man ska väl inte klaga för nu kanske man åter igen kan prata med den enda personen som någonsin har förstått sig på mig... 

Efter mycket om och men, samt lite tjat ifrån diverse fronter, så har jag gett mig in i det här träsket... Kanske lite sent påkommet men som sagt bättre sent än aldrig. 

Troligen kommer jag vara väldigt dålig på att hålla den här uppdaterad så det får bli ett långt första inlägg, sen så var föreläsningen sjukt tråkig just nu.

Så varför har jag äntligen/slutligen bestämt mig för att vara mainstream och skapa något som alla andra har? Gemenskap? Skulle inte tro det... Uppmärksamhet? Ifrån massa randomfolk, inte det heller... Ja ska jag vara helt ärlig så vet jag faktiskt inte. 

Satt och såg på någon trailer/film (kommer inte ihåg vilken) där en kommentar var att varje person/man/kille i grund och botten drömmer om att vara starkast. Låter som en väldigt kliché men efter lite funderande så bröts problemet ner till några små frågor;

Vad är att vara 'starkast'?

Pratar vi om fysik styrka här?

Styrkan att ställa upp för någon när man inte har något att vinna på det? 

Styrka att inse att man har gjort fel, inte små fel utan stora saker som faktiskt har haft inflytande på sitt/andras liv. 

Massa frågor men om man tar ett exempel som att ha en vän, som kanske inte står en så nära längre, som behöver medicinsk hjälp men har inte råd med den. Är det då styrka att hjälpa till med detta med ekonomiska medel om man kan undvara dessa? Helt utan baktankar utan bara som tanke att man vill ställa upp och hjälpa. 

Barnsliga tankar att vara självuppoffrande gent emot någon annan, knight in shiny armor ungefär, men ibland kan man verkligen inte rå för att få sådanna...